Nyfikenhet är alltings moder. Varför? - med Stefan Strömberg

”Varför” säger min lille sonson, så snart jag berättar något för honom. Och det spelar inte någon roll om det handlar om en maskros vid vägkanten eller om jag visar foton på de pingviner jag stött på under någon resa i Latinamerika.

”Varför” säger vi vuxna alldeles för sällan. Istället tar vi alldeles för mycket för givet i vår yrkesroll, på semesterresan, i umgänget med våra vänner eller när vi tar del av massmedias utbud.



Man kan kalla det vad man vill… Bekvämt. Tryggt. Fegt. Att inte vara nyfiken och istället lita till sina tidigare kunskaper, väl intränade åsikter, till och med fördomar är inte bara ”säkert” utan också tråkigt. Jag menar, att redan vara säker i förväg, hur kul är det? Eller komma till ett resmål med någon form av överseende blaséinställning, där man tror sig veta mer än de som levt där hela sina liv vet. Varför ens ge sig av då? För att inte tala om arbetsplatsen… Att inte lyssna till kreativa förslag är att långsamt dö sotdöden.

Temat i min senaste bok ”Dalarna – Påskön, tur utan retur”, är att om man inte påverkas av att resa har man inte gett sig av. Samma sak kan man säga om livet; om du inte påverkas av att leva har du inte levt. Och påverkas gör du inte, om du inte lyssnar, är nyfiken och reflekterar över vad du hört eller sett.

Mycket av det allra vackraste i livet förutsätter ovisshet och inte kontroll eller fördomar: Kärleken. Att gå ut i skogen en morgon utan att veta vad man ska stöta på. Att låta barnet ge sig hän åt den oplanerade leken. Att våga möta det man aldrig mött förr.


Under mer än tre decenniers – varav sammanlagt fem år på plats i länder som Chile, Guatemala och Bolivia - arbete med Syd- och Centralamerika som författare, tolk, reseledare, utvärderare och projektledare har mina åsikter, fördomar och rädslor utmanats gång på gång genom alla möten med människor märkta av krig, från andra kulturer och med helt andra förutsättningar för sina liv än mina. Häxor, presidenter, schamaner, fattiga bönder, ledare för urbefolkningen och en rad andra tvingade mig att kliva ur mitt skal. Inledningsvis var jag inte mogen för det, utan kände mig mest hotad och ibland direkt rädd. Så småningom lärde jag mig att lyssna och inte bara prata. Med lyssnandet upptäckte jag hur viktigt det är att se saker ur olika perspektiv, att det finns fler vägar till ett lyckligt liv än den jag var van vid. Det ledde till och med till en bok – ”Latinamerika – Utveckling eller avveckling” – där jag tar upp funderingar om vad som är rätt utveckling och vem som bestämmer det.

Allt det här kräver att man reflekterar och inte bara reagerar. Och för att kunna reflektera behövs det tid. Något som är en bristvara i vår genomeffektiva tillvaro. Mina insikter från resandet har jag sedan överfört till mitt liv i Sverige. Nyfikenheten är nu min ständige följeslagare när jag går ut i skogen, träffar nya människor eller stöter på en maträtt jag aldrig smakat förut.

Min övertygelse är att om man lär sig att förhålla sig till de begrepp jag tagit upp här - Nyfikenhet, lyssnande, rädsla och fördomar, perspektiv, reflektion och reaktion samt tid – öppnar sig så många nya möjligheter. Det är faktiskt mycket roligare om man inte tar saker för givet utan – med min sonson - undrar ”varför”.


Ja, det är väl något av livets paradox att vi föds med den nyfikenhet som vi sedan, längre fram i livet, först måste återupptäcka och sedan träna för att få vara med om allt fantastiskt som tillvaron har att erbjuda.


Artikeln är skriven av Stefan Strömberg, författare och föreläsare


Länkar:

Här kan du läsa mer och ta kontakt med Stefan